Glasögonens historia
Glasögonen är kända i Europa sedan 1200-talet. Enligt en teori var uppfinnaren en florentinare vid namn Salvino D’Armate, enligt an annan en okänd dominikanermunk. Som historikern Peter Englund påpekar i sin essä om glasögonens historia handlade dock upptäckten mindre om en enskild kammarlärds snilleblixt, och mer om att tiden var mogen. Vid denna tid hade glastillverkningen nått hög kvalité, glaset blev tillräckligt rent och bubbellfritt för att kunna brukas som synverktyg.
De teoretiska förutsättningarna var kända sedan tidigare. Den arabiska astronomen och läkaren Ibn al Haitam hade gjort banbrytande upptäckter inom optiken. Innan glasögonen fanns s.k. lässtenar som fungerade som förstoringsglas. På många platser använda man slipade beryller, varifrån ordet ”brillor” kommer. Dessa fortsatte även att förekomma samtidigt som glasögonen eftersom slipat glas var extremt dyrt.
De första glasögonen var snarare monokler med stora handtag. På 1300-talet började man nita ihop handtagen så att man kunde sätta glasögonen på näsan, s.k. nitglasögon. Dessa var dock inte särskilt praktiska, och på 1400-talet kom de s.k. bygelglasögon, där glasögonen klämdes fast över näsroten. Under hela denna period var glasögon en exklusivitet för munkar, lärda och kungligheter. T.ex var kung Gustav II Adolf en av de första kända glasögonbärarna i Sverige. Först på 1600-talet kom en förändring, då man i Nürnberg börja göra infattningen i tunn metalltråd som bearbetades i handdrivna valsverk. Glasögontillverkningen tog nu steget från hantverk till industri.
Priserna föll, och på 1700-talet hade vanligt folk tillgång till glasögon. Hindret för deras spridning handlade nu snarare om fördomar. Glasögon associerades med godtrogenhet och förvirring. Ordet ”förbryllad” kommer just från brillor. Den tyske poeten Goethe avskydde glasögon och kunde till och med vägra tala med människor som bar dem.
Utvecklingen och förfiningen av glasögonen fortsatte dock. Benjamin Franklin lät 1784 tillverka ett par bifokala glasögon, för att slippa byta mellan två olika glasögonpar hela tiden. Astronomen George Airy tillverkade 1825 de första linserna som korrigerade för astigmatism. Trots konkurrensen från kontaktlinser och ögonkirurgi är glasögon idag den vanligaste tekniken för att korrigera synfel.
Glasögonen i Sverige
Ett par av världens äldsta glasögon har hittas i Sverige. Det är ett par s.k. nitglasögon, daterade till 1400-talet, som grävdes fram i Alvastra kloster. Nitglasögon och Bygelglasögon finns också avbildade på kyrkomålningar runt om i landet. Liksom i övriga Europa förblev dock glasögon en länge exklusivitet för lärda och rika. Den första glasögonförsäljaren var Johan Gabriel Colin, som etablerade sig i Stockholm 1793.
Optikeryrket förblev länge främst ett hantverkaryrke. Optikerna sålde andra instrument vid sidan av glasögon, och kunde även ägna sig åt t.ex urmakeri och guldsmideri. 1900-talet präglades av fejden mellan optiker och ögonläkare, då de förra inte ansågs tillräckligt vetenskapliga av de senare. Optikerna började därför organisera sig, och 1935 bildades Special-Optikerns Riksförbund. På 50-talet utfördes en kvacksalveriutredning, och slutligen infördes optikerlegitimationen 1963. Optikerna blev allt mer specialiserade och lade andra hantverk åt sidan, samtidigt som yrket blev allt mer av ett tjänstemannayrke. Denna utveckling har fortsatt. Så sent som 1994 flyttades utbildningen från gymnasiet till högskolan.